Idag hade jag förmånen att åka västerut i ett tjänsteärende. Jag vet inte hur många gånger jag stannat bilen strax innan Ånn för att fota. Det är en sådan makalös utsikt över Snasahögarna. Och idag låg snön vit över fjällen. Den hade kommit under natten, berättade en person jag mötte. Samma person som berättade att hen sitter vid sitt köksfönster varje morgon och betraktar Snasahögarnas skiftande utseenden.
När jag var på väg att åka tillbaka till Duved insåg jag att jag denna vecka inte använt min friskvårdstimme. Varför inte göra det längs Blomsterstigen i Storlien? Sagt och gjort, jag drog på mig vandringskängorna och gav mig av.
Ibland är det så bra att få infall. Att göra det en inte hade tänkt från början. Jag har gått den här stigen några gånger förut och den får mig alltid att tappa andan. Det är så obeskrivligt vackert. Jag var inte i form att gå långt eller fort eller så, så jag vandrade i maklig takt, och framför allt stannade jag och vilade på flera av de bänkar som finns utplacerade. Bänkar med klokord. Som den här till exempel. Det var som om de orden talade direkt till mig.
Vandringen och vilan blåste mitt huvud fritt från tankar. Eller fick dem snarare att skakas om och landa på nytt. En så skön känsla.
Etiketter: Blomsterstigen, Friskvårdstimme, Lugnistormen, Snasahögarna
